Nathanael är ett år och sju månader och en sällsynt,
kreativ människa (självklart, han är ju min son)!
För dagen är han väldigt förtjust i tåg. Kanske är det lokets tuffande eller
upphetsningen över visslan som attraherar honom?
- Tuuuuut! tjuter han.
Sedan rusar han med loket genom hela lägenheten.
Han kör på väggar, stolar, bord och golv (järnvägsspår är inte så viktiga).
I sängen, blir det också en del tuffande och gärna på hunden (som inte gillar tåg).
Han tuffar vilt och tjuter glatt: “Tuuut!”
Just nu skriver jag en bok som handlar om cirkus och mat som kommer ut i
slutet av augusti. Därför är jag extra mycket i köket och provlagar recepten.
De måste fungera. T.ex. fungerar angiven mängd chilipeppar till kycklingsoppan?
När jag provlagade Marockansk gryta med kyckling, ingefära,
druvor och russin, började det lukta konstigt från ugnen.
När jag öppnade den hittar jag förutom min gryta, en konstig, osande plastklump.
Smält plast, bakat batteri och upphettad metall spred en frän doft
i hela lägenheten, ända ut i trapphuset. Nathanael hade lagt sitt tåg i ugnen!
När Nathanael fick se det som en gång varit tåget, tittade han storögt och utropade;
- Ooooooj, Tuuuut!!
I hans ögon var det inte en smält plastklump – utan tågets verkliga, pura
och sanna essens – dess själ var uppenbarad!
Han var mycket nöjd och hans ögon strålade då han, när plasten äntligen
svalnat, fick hålla “tåget” i sina små undersökande händer.
Barn är bra för vuxna.
De hjälper oss att se det som är viktigt.
- Tuuuuut!
Så sant, så sant!
Det är ljuvligt att se världen ur barnens synvinkel… Min son frågade mig en gång varför det bara fanns långa lägenheter i Stockholm och ingen annanstans. Vad han menade var höghus, förstod jag efter mycket om och men…
Nu blev jag lite förvirrad – en cirkuskokbok? Vad är det för nått?
Papa – du behöver bara gå till en bokhandel å kika på boken, så blir du ”o-förvirrad” (i alla fall vad gäller boken)
oj då det var ju inte så bra..antar att ni fick slänga maten!
Vilken härlig blogg du har nu har jag läst en hel del!
Ungar är för härliga…jag vet jag har jobbat med barn i 27(!) år!!
Å underbara barn som får oss upp på banan när vi möjligen riskerar att tappa fokus på det som är viktigt i livet