jag behöver det
att någon stannar
ibland
blir kvar
hur jag än är
vad jag än gör
stannar
då känner jag mig
mindre konstig
inte så
udda
ibland behöver jag det
ibland.
jag behöver det
att någon ser
ibland
ser mig
hur jag är
vad jag gör
förstår
då känner jag mig
inte så konstig
inte så
egen
ibland behöver jag det
ibland.
henry bronett ©07
känner igen mej.
tänk att det ska vara så svårt att få känna sej mindre konstig, trots att man bara vill få känna sej så…ibland.
tack för ord som belyser…
Undrar om du också vågar be någon stanna? Ofta är man dålig på att tydliggöra sina behov…
Åh det får mig att tänka på en vän som så tydligt sa att hon inte ville att jag skulle komma. Jag åkte ändå. Hon storgrät och tackade för att jag lyssnat på vad hon INTE sa… Det är inte alltid så lätt att själv se eller säga vad man behöver…
Gisan: klokt att lyssna med ”magen”, ibland känner man bättre än hör =)
Det där stämmer så bra på mig!
Och att lyssna på magen,det är nog bland det bästa man kan göra,börjar äntligen lära mig det nu
Jag behöver det också, att någon precis så, bekräftar mig, att någon ser och hör mig. Man känner sig mindre ensam och minde konstig… för stunden iallfall.
Dina ord är sköna Henry!
Ja. Så är det. Men hur våga tro att man får be om det, säga ”stanna hos mig, dröj kvar”? Och – ännu svårare – hur vågar man tro på att den som stannar upp finns kvar? Du skriver vackert, Henry. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas.
Jag minns hur det var !!! när jag klev fram ur min dunkla garderob och pratade om var jag kom ifrån, vem jag kom ifrån och vad jag blivit. Jag minns hur det var !!! att visa mitt ursprung som gett mig allt det som fattades mig, min tomhet och ensamhet, min stora skam att ingen älskat mig tillräckligt.Jag minns hur det var!! att sen äntligen bli sedd, älskad ! med allt det jag kom ifrån. Käraste Henry va du berör !!!