Har följt diskussionen runt Petra Östergrens bok ”Porr Horor och Feminister” både på nätet, kring hennes seminarier och i tidningar ett tag nu.
Det förvånar mig att hon blivit föremål för så starka känslomässiga reaktioner. Varför är Petras tankar kring sex, feminism och makt, särskilt vad gäller ”horan” så känsliga? För ett tag sedan skrev fyrtio (40!) olika ”kändisar” som Robyn mfl. på ett upprop mot Petra Östergen och hennes tankar i en kvällstidning. Ämnet fick inte diskuteras! Är vi drabbade av ”politisk korrekthet” och ”sexualskräck” hela bunten? Kan vi inte öppet diskutera horor, sexuella behov och yttringar som en del av vårt naturliga behov, våra liv, vår mänsklighet?
Varför har hennes tankar, rätt eller fel, givit upphov till en debatt som bygger på kännsloyttringar, snarare än saklighet? Kanske en del av sanningen är att horan är den enda av oss som inte döljer att hon spelar en roll för att få ut något av motparten? ”Jag är allt du vill jag skall vara, du får stoppa in den, fantisera om vem du stoppar in den i, gör va fan du vill med mig – bara jag får dina pengar.” Sådant är klart obehagligt och bör inte få existera. Men vem av oss horar inte, vem av oss förställer, förhåller sig inte på olika sätt i olika situationer för att få det han / hon vill?
Vem förblir densamme i alla situationer? Blir du? Blir jag? Och om inte, vad kallas vi för då?
henry bronett ©07
klart vi förändras beroende på situationen/livsutrymmet vi befinner oss i…och jag skulle iofs kunna skriva att du, att jag kommer att kallas för ”hora” i och med detta.
men!
över den kammen varken kan! eller vill! jag dra oss.
dels för att du är en man.
och ”hora” är, som vi alla vet, i vårt samhälle förbehållet oss kvinnor.
och dels så hoppas jag att vi inte alls kommer att acceptera att ”hora” blir det epitet vi får dras med om vi förhåller/förställer oss på olika sätt genom livet.
Jag syftar på vad som sker på ett psykologiskt plan och tror att detta kan vara en del av sanningen.
Polemik om vilket kön som äger beteckningen hora, intresserar mig inte. Kvinnor och män säljer sig för pengar. Att vi förändras i förhållande till andra i syfte att tillfredställa deras behov, som ”du vill jag skall vara” är inte positivt. Det är att sälja sig själv.
Att försvara sig själv, vara sann mot sig själv är eftersträvansvärt.
SjälvFörsvar är absolut eftersträvansvärt, där håller jag verkligen med dej.
Att finna sina egna gränser som jag inte dagtingar med.
Sen kommer vi väl till en punkt, efter att ha psykologiserat klart vår handling, där vi på ett eller annat sätt måste/förväntas benämna det vi gjort.
Sätta ord på.
För oss själva och/eller för andra.
Frågan, utan att polemisera ordet hora eller något annat ord, blir då vad vi väljer att kalla handlingen…eller om vi kanske låter andra ansvara för den definitionen, vilket inte är alltför ovanligt.
Vidare kan man fundera vilka försvar vi väljer att använda oss av, för att rättfärdiga det vi gjort, om det nu handlar om en EgenUtförsäljning.
Tyvärr verkar ju EgenManipulation vara rätt så vanligt förekommande bland många av oss…
Vad man än väljer att kalla ”horeri” ville jag belysa vår benägenhet att låtsas om som om vi inte säljer oss för att få pengar, vänkap, kärlek (låt vara i olika grad!). Horan och hennes existens, blir en nagel i ögat på oss. Vi blir påminda om vad det är vi sysslar med. Därav de starka och enligt min mening, överdimensionerat känslomässiga reaktioner som Petra Östergren och hennes fört med sig.
Heja Henry!
Våra egna bloggar är gratis prostitution.
SE MIG! Ta mig hur du vill…
Vem är billigast?
Den som är gratis eller den som tar betalt?
Varför är det så fult i samhället att vilja ha bekräftelse? varför måste jag prestera nåt för att få den? hur kan jag bli sedd och älskad för att jag ”bara” är en människa?oavsett vad jag kommer ifrån och vem som ser mig just ”bara” för att jag är en människa.
Horan ,skökan,geishan,använde sin kropp som verktyg i ett yrke,”kroppsarbete”?? sen kom alla fördomar,värderingar osv… som gjorde ”kroppsarbetet” fult, skamlöst, och nåt man kunde förakta.Var kom det ifrån? När blev det rätt att förakta ?Jag kommer att tänka på kvinnan som det orena svarta och det rena vita och det för mig rakt in i kyrkan och till Moder Maria med lilla barnet i famnen och som vi alla älskar och beundrar,(mamman) och till MariaMagdalena som var skökan som föraktas och förväntas bli stenad,(älskarinnan). Jag som kvinna kan ibland bli mkt medveten om de två kvinnosymbolerna både ute i samhället och inom mig själv, i min roll till mannen i synnerhet men oxå i förhållande till kvinnor.Jag är både mamma och älskarinna och det finns vissa laddningar i dessa roller beroende på var jag befinner mig i för forum.Men jag är ju främst en människa!! och det i förhållande till människor oavsett kön,men upplever ibland att jag behöver påminna min omgivning och mig själv om detta.MYCKET intressant ämne och häftig reflektion som du tar upp Henry!!
Matti: Just. Vi kanske behöver komma ur ”garderoberna” så vi kan börja tala om saken, hmm?
M-L: Tack för dina reflektioner och dina orädda tankar.
Ja, varför är det så fult att vilja ha bekräftelse?
Varför är den så svår att få, att ge?
Plågsamt att se vilka omvägar vi tar för att få den, ibland är priset för högt.
En del väljer av olika skäl att ”hora” för pengar, makt eller uppskattning. De flesta av oss gör det till viss del. Behovet av bekräftelse är stort hos oss människor…
Det viktigaste är dock acceptansen för varandras val. Vem är vi att döma en medmänniska?