Går omkring här nu
i rester av mitt liv
utan att minnas hur
jag blev här
nu
Här och var
plockar jag upp
fragment
då och då ser jag
känner igen
anar
men minns inte riktigt
Där en sorg
i kondoleans med svart ram
en ensamhet glömd
i garderoben
en längtan fastnad
i trasig segelbåt
en första kärlek i
litet plastsmycke
Smakar doftar då
gör det
allting är då
här och nu
är då med mig
i mig, i mina kläder, i min hud
Men då vill inte visa sig klart
inte helt, inte fullt
inte än, inte nu
inte än… nu.
henry bronett ©07
Vi blev här, tack vare då… Kram
Det kallas för Livet min vän….
och vi får det som en gåva
en gåva att förvalta…
med de verktyg vi har, införskaffar
får vi de liv vi lever och de liv vi lever är det liv vi får….dofta, ta in lukta , snusa och bara vara…det är..nu men vilar sig kanhända på då….
kram/Lena
Tänk att allt då, gjort oss till de vi är nu.
alla dessa då(n)
som färgar oss regnbågslika..
Härligt beskrivet, Henry!
Henry,
Var i waxholm i torsdags o tittade på Robert Wells. Härlig konser, underbara artister och glada uppslupna människor.
Som jag satt där, tittade jag mej omkring i kastellet. Blicken stannade vid ett fönster som stod öppet, med en kanonutsikt över scen.
I det öppna fönster stod strax inför en stor härlig fåtölj. Där satt en man, med en golden retriver i knät, och tittade på konseren.
Första parkett, med bästa vännen. Det var en härlig syn!
Kram LiZa
Jag känner igen mig, känner precis som du. Livet är en berg och dalbana, ett mysterie, en fortsättning på ingentinget, svaret får du när du checkar in i slutet, eller?