jag behöver det
att någon stannar
blir kvar
hur jag än är
vad jag än gör
stannar
då känner jag mig
mindre konstig
inte så
egen
jag behöver det
att någon ser
ser mig
som jag är
det jag gör
förstår
då känner jag mig
inte så ensam
inte så
främmande
jag behöver det
ibland.
henry bronett ©07
Jag gillar dina dikter Henry. Jag uppskattar dina tankar om livet och allt som berör, upprör, det sköra…
Vänligen
Lotta
Såg dig på ett fik i Uddevalla för länge sedan…såg vänlighet och omtanke om nära o kära…såg kärlek i det lilla som blev det stora…Visst syns du…
Å troligtvis inte bara ibland. det är nog ett genomgående mänskligt behov. Vilket inte gör ditt behov mindre. Du skriver så tårna krullar sig på mig. Kramar…
Känner in…
förstår…
så väl…
ord som ger ringar på vattenytan…
handlingar som renderar i så mycket…
Bekräftelsen, tryggheten, tilliten…..
Trygghetsnarkomanen sitter på vår axel.
Älskad ibland.
Hatad för det mesta.
ibland glömmer vi det friska inom oss.. behöver vänner som speglar det, påminner oss om vad vi är.
Precis så här känns det – i livet och när jag läser ditt inlägg och i mig. Var finns den där människan, platsen där jag får vara jag och blir sedd för den jag är – inte trots? Tack!
Du är bra, Henry. Så j-a bra.