(debattartikel publicerad i Aftonbladet 2007-09-16)
Det mesta är ju ändå bara på skoj, eller hur?
För en tid sen fick jag förmånen att uppleva ett av internets ”stjärnskott” och hans välbesökta hemsida på nära håll. Stjärnskottet har en blogsida vilken han ägnar åt mobbing, förtal och förnedrande kommentarer av kända och okända personer.
Tydligen ansågs jag vara tillräckligt betydande för att omnämnas på denna sida med länk och allt. Jag fick sedan besök av otaliga läsare som lämnade uppbyggliga kommentarer efter sig. Alltifrån undran om hur huruvida jag var ”mentalt störd” eller ”borde bli skomakare” till vänliga tillrop där man hoppades jag skulle ”upphöra äckla min omgivning”, eller att ”jag borde dö”. Det var intressant att få uppleva uppvigling och pöbelmentalitet på så nära håll.
Och lite får man ju ändå tåla, det är ju bara på skoj, eller hur?
Att det finns människor som njuter av att nedgöra andra – det må vara med nävar, skvaller eller löst förtal är ingen nyhet. Varför de väljer att göra det har forskare och människovetare skrivit hyllmeter om. Det är heller inget nytt att andra gärna hänger på, hjälper till, skrattar med och pekar åt sagda elakheter eller i värsta fall bara tiger still och låter det ske.
Fast är det så viktigt, det är ju bara på skoj, eller hur?
I tv program som i samarbete med kvällspress gör nyheter av vem som spottat på vem eller fornikerat på toaletten med vem eller slagit vem i ansiktet – kan vi likt pöbeln under franska revolutionen hurra åt människor som förnedras och ”avrättas” i tv sändningar, på blogsidor och i tidningsartiklar.
I allt högre utsträckning upplever jag tv, radio och media, ägna sig åt lösa kommentarer och raljerande förenklingar av komplicerade eller tragiska händelser. I allt högre grad ser jag hur vi avfärdar människor som idioter eller störda.
Verkligt innehåll byts mot yta. Ingenting är av värde eller har betydelse. Och därför behöver ingen heller ta konsekvenser står till svars för sina handlingar, sina åsikter eller uttalanden. Allt är ok – bara man hörs. Människan försvinner, blir ett objekt att lekas med, hanteras för egen lättjas skull.
På trettiotalet gjorde Nazisterna om judar till råttor för att avhumanisera dem. Det blev lätt att först skratta åt dem, sedan förakta dem och till sist utan så mycket som en blinkning – döda dem.
Har vi blivit så trötta, så mätta, så dästa att vi inte längre ids säga ifrån? Eller har det gått så långt, att vi faktiskt tycker det är roligt att sparka varandra i ansiktet? Har det gått så långt att vi inte längre vågar tro på, orkar slåss för det som är mer komplicerat än att häva ur sig sådant som mest är att likna vid det vi lämnar ifrån oss på toaletten.
Bryr vi oss inte längre om sånt som frihet, jämlikhet och broderskap, älska din nästa, eller ens vänlighet? Vi säger att det är viktigt – men handen på hjärtat är inte sådant alldeles för komplicerat? Dessutom tar det lång tid
- och det mesta är ju ändå bara på skoj – eller hur?
henry bronett ©07
Till Er som läser här till och från önskar jag säga följande;
För att ni stöttar, kritiserar, tänker och lyfter, ser och förstår (eller inte alls!) det jag försöker säga – för all vänlighet och för den glädje ni ger mig i era åsikter och känslor – vill jag framföra mitt varmaste tack. Det betyder mycket för mig att ni gör det.
Henry
Det gläder mig att du tycker så. Jag läser dina texter med stor glädje, min vän.
Siktar förresten på att försöka sitta långt fram på en föreställning på Mosebacke och vara ivägen.
Eller varför inte gå in till UR och vara ivägen för min kollega Micke?
In taberna quando sumus,
/Peter
Henry du rara!
Det du skriver nu är allas ansvar. Vi måste visa att vi vågar, kan och har mod at stå upp för allt som du nu beskriver. De tystas samtycke är lika illa det som de som mobbar, går på väcker anstöt och bara pratar en massa ”gallimatias”.
För mig handlar det om civilkurage, att stå upp för det som är fel och som kränker, mot de som sätter i system att mobba, förtala och bara försöka göra sig roliga på andras bekostnad. Du vet vad du talar om, jag vet hur det känns att komma in i något som man inte ens hade drömt om att vara i och att personer som inte ens känner en börjar skriva hotfullt och elakt. Det är inte ok. Då är det gott att ha de som man vet stöttar runt omkring men kvar står den som skriver obehagligheter, den ibland sjuke, som vill få en uppmärksamhet, bli bekräftad och i ett sista försök måste använda sig utav andra för att göra sig synlig. Det är synd om dessa personer tänker jag, för de har sådana behov av bekräftelsen, av att synas så de går över lik för att nå något som de bara kommer ha en liten stund i en oändlighet…För vem kommer komma ihåg dem om ett par år… eller ett par månader då deras innehåll bara flöt ovanpå, bara det yttre som gällde och det inre, djupet aldrig fanns…det kommer synas…. Och skal utan innehåll krackelerar och faller samman snabbt när processen väl är igång.
Du har ditt i ryggraden, tro på dig Kära Henry för vi är många som gör det!
Kram Lena
Det finns en känd familj som bloggar och vars enda syfte är att få en maktposition i samhället.
De försöker gå den mediala vägen för att uppnå detta och så länge kvällstidningarna stöttar dem ser det ut att gå bra.
En dag kommer det att sluta med förskräckelse, det är jag säker på. Verkligheten som dessa lycksökare försöker springa ifrån kommer snart ifatt dem.
Hav tröst Henry.
Alex Schulman är mobboffret som blev mobbaren. Istället för att gå i terapi kring den förnedring han fick utstå som barn… fungerar han nu som åskledare och för den vidare.
Tråkigt nog finns det tillräckligt många människor i det här landet som antingen varit medlöpare, eller mobboffer själva… som kan följa och njuta av Alex mobbing. För på skolgården som på internet – den som hejar på mobbing, känner trygghet i att själv inte bli mobbad.
Som tur är börjar de han varit våldsam mot bli ganska många. Det gör att Alex dagar i medialjuset är räknade. Till slut är måttet rågat. För någon någonstans… förr eller senare. Någon som känner någon med ryggrad och makt. Då kommer Alex förmodligen bli tvungen att flytta från landet för att försörja sig. Snaran runt sin egen hals, drar han själv åt. Hårdare dag för dag.
Bloggaren: tack för ditt inlägg.
Jag känner inte ”bröderna Schulman” – men fenomenet att göra sig lustig eller förnedra andra för att bygga upp sig själv, är inte nytt.. Men jag känner att fenomenet får så stor plats med väldigt få motpoler. Som när ”politiker” undviker att konfrontera Sverige Demokrater – många tycks för fina för att säga ifrån, eller ”byr sig”. Min åsikt är att vi absolut måste bry oss – inte bara rycka på axlarna eller himmla med ögonen – tystnaden gör oss medansvariga. Det är inte vår världs Schulman figurer som är problemet – det är vår tystnad och att vi skrattar med…
Håller helt med dig….
Att vara tyst är att stillsamt acceptera, inte ta ansvar för medmänniskan…
Vi måste bry oss mer om varandra!
Och idag meddelar en känd bloggare att han slutar. Just pga att han … inte klarar av sina egna ord och den stil han hittills kört med … hedervärt ändå – tycker jag
Att komma till insikt är bra men frågan är hur mycket det ska kosta för andra för att en person skall göra det….
Vi lär våra unga att de får tycka, tänka och känna vad de vill om andra men man får inte säga vad som helst….att såra mobba och kränka är delar som alla i vårt samhälle måste hjälpas åt att stävja och få nolltolerans emot.
… och som på beställning nästan! I morse såg jag att Alex lägger ner sin blogg! Det var ju ett välkommet beslut! Tyvärr har hans sjukdomsinsikt inte riktigt satt sig. Ursprunget, eller källan för hans hat nämnde han inget om. Han nämnde inget om sitt behov av att förakta, förnedra och spotta på människor. DET hoppas jag att hans nya beslut öppnar för. Dagens beslut att sluta blogga följdes av ”det var bara på skoj, jag tar inget ansvar för mina handlingar”
Alex är alltså fortfarande en ynkrygg i något slags märkligt undanglidande, icke ansvarstagande, icke insiktsfullt stadie. Kalla det förnekelse.
MEN. Har man väl öppnat på locket… vilket Alex gjorde idag… finns ingen återvändo.
Snart kommer insikten. Snart kan den långa resan börja för Alex. Den behöver han.
Henry! Jag såg en gång en paneldebatt där en av deltagarna sa till sin motståndare ”nu talar du till de sämsta sidorna i den här publiken”.
Dvs… vilken publik som helst kan ryckas med och bli lockade till att applådera dåliga saker.
Samma publik kan lockas i andra riktningar.
Om någon lockar en publik i en pissig riktining… måste man säga till.
Så är det.
jag kan se det bloggaren syftar till. Det finns så många individer som utövar makt över andra , där man blir kuvad, förnedrad, kränkt gång efter annan. Det händer inte bara i media utan bakom lykta dörrar i våra hem. Det finns personer som träder över gränser gång efter annan för att sedan dagen efter be om förlåtelse… det finns förtryckare som gör att individer kuvas… där måste vi hjälpas åt och föra de svagas talan….de som har barn som blir både misshandlade både fysiskt, psykiskt, vi måste sätta stopp för den tystnad som omsluter våra medmänniskor och stå upp för de etiska aspekterna , vare sig vi är grannar, släkt, vänner eller medmänniskor.