Lädersvart, nyputsat, högklackigt och läckert glansigt.
Nervöst balanserandes in i lokalen.
Espressomaskinen fräste till.
-Latte tack. (nästan som en viskning).
Uppspärrade ögon, det doftar skräck.
Blottade tänder – vita, raka.
Nylonstrumpsbesatta ben med reva vid låret.
Barristan tömmer använt kaffe ur silen med ett du-dunk!
Rakt hår saxade precist vid skulderbladen.
Fördämmd barm befäst med liten rosett. Välknuten.
-Du håller kortet fel. Så, nu kan du slå in koden och tryck på klart.
Alltsamman går och sätter sig vid ett bord.
Presentförpackning som lovar mer än innehållet någonsin kan leverera.
henry bronett ©07
Det är ju det jag säger, Henry!
Du kan då beskriva med ord du.
Nu har jag läste detta tre gånger på raken.
Först läste jag det med allvar, sedan med humor…sedan med allvar igen.
Kram Stina
Så målande, så gripande… Kramar…
Det finns många sådana vandrande presentförpackningar som letar efter ett innehåll i livet. En Modesty Blase utan självförtroende…
Grym ögonblicksbild. Gillar som vanligt.
Jag gillar sista meningen.
En otäckt sann bild av en mycket osäker människa…
Så är det…
”Nylonstrumpsbesatta ben”, he he den var bra!