En dag fick min vän nya lungor. Det gör att hon är kvar hos sin familj och hos mig på jorden. Då hon förut visste att hon hade högst månader kvar att leva, är hon nu lika döende som alla vi andra – att det sker vet vi – aldrig när. Livet är fruktansvärt och vackert – fruktansvärt vackert!
Så jag funderar ofta – nästan alltid. Vad är meningen med det? Varför jag gör det (lever alltså) och vad det ska vara bra för. Funderar på vilket sätt jag lever och om de röda kuddarna verkligen gör livet gladare.. (hmm, kanske inte till den gröna dörrmattan. Den borde ha en annan färg!). Funderar ni också? Titta in HÄR då.
På mig hade det stark verkan. Dessutom är det bra om teori omsätts i praktik – meningen blir därigenom inte nödvändigtvis tydligare men alltid rikare på möjligheter och i sin förlängning också för andra.
henry bronett ©07
Jag anmälde mig till donation för ca 15 år sedan. För mig var det självklart. Säger inte att det ska vara det för alla. Tyvärr får jag inte lämna blod längre p g a min pacemaker. Annars hade jag fortsatt med det med. Kramar…
Älskar ditt sätt att reflektera över livet! Hur du leker med orden, din humor samtidigt som du får med viktiga saker som berör på fler plan en ett.
Grönt och rött är väl snyggt tillsammans..?
Det ÄR livsviktigt. Jag har ”donerat” allt utom hornhinnorna. Varför vet jag inte… men det kändes som nåt obehagligt i mig. Kanske jag är villig att donera de senare… Jag vet ju hur det är.. stå bredvid… se ett liv slockna…
Ni får ta hela mig om jag duger, men inte hornhinnorna. Fånigt va?
det är stora tankar du tänker, me like!!