En kväll i Hamburg jag är åtta och vi bor över hos min favoritmorbror Peter – vi sitter framför TV’n och tittar på film. Den handlar om Baron von Münchhausen. I filmen har Baronen evigt liv och är flera hundra år gammal fast med en 35-årings fysik. Äventyren avlöser varandra och jag myser när han flyger på en kanonkula! Så plötsligt i slutet av filmen bryter han sin förtrollning och väljer att åldras – frivilligt!
Han vill inte leva utan sin kvinna, hennes kärlek. Orden; ”jag kan inte leva då det jag älskar ej längre är” – griper mig oerhört. Och så förvandlas Baronen från yngling till gammal man. Lång tid efter funderar jag på den där scenen, tänker på; “Att inte vilja leva då allt jag älskar, ej längre är”? Det var viktigt. Stort! Även om jag inte kunde förklara riktigt men jag kände det, förstod.
Ibland kommer jag på mig själv med att leva kärlekslöst, känner hur kroppen blir kall och stel, likgiltig. Och då ser jag honom sitta där i Hamburg bland människor han älskar och som älskar honom. Åttaåringen förstod instinktivt
- älska, älskas är livet självt.
henry bronett ©07
Precis så känner jag med….
och förmodligen resten av världen…
men det svåraste som finns är att hitta kärleken eller kanske snarare den ovillkorliga kärleken.
Lite av mig dog efter det första långa förhållandet man hade när insikten kom att man inte var älskad längre.
Säger inte att det var min livs kärlek men det var den första insikten om att kärlek kan ta slut och det väldigt fort och oväntat.
Fick jag önska så skulle jag bara velat ha 1 kärlek. Det räcker…..för mig…om den kärleken varit den rätta.
Mycket tänkvärt! Kramar…
Vill bara säga en sak.
Jag tycker väldigt mycket om dig, det du skriver, dina ord, det du förmedlar.
Det kanske blev fyra saker. En sak till,
Det är en frid att komma till din blogg.
Så mycket klokt, så mycket av emotioner som både gör ont och som är gott. När kärlek dör rent fysiskt, när personen man hållit om sedan barnsben försvinner och insikten om att jag aldrig mer får samtala med den kloke, den som lärt mig så mycket om livet i mörker, i ljus, känna värmen från en hand som omsluter min, omfamnas av en stor innerlig famn som ger tröst…ger kärlek…då gör det så förskräckligt ont. Kärlek som dör i sin utarmning av ett förhållande känns, kärlek den villkorslösa av en vän är stort och skall vårdas, det liv som finns runtomkring oss och som öppnar sin stora famn om vi så önskar den finns där ute men vi kanske måste öppna dörrar för att finna den, ge den näring och vårda den som en liten planta…
Tacksamt tar jag in, läser dina så insiktsfulla ord som du burit med dig sedan barnsben, som låtit sina ringar på vattnet spridas och i ett nu plockas fram i ljuset av det du är bärare av. Du är fin Henry och dina ord berör mitt inre käre vän.
att älska är en akt.
kärlek är nåt helt annat.
ofysiskt.
större.
ett leende på bussen. ett hej på fiket.
eller bara en nick i dörröppningen.
att älska
är att säga hej
till sig sjäv
och säga ”varsågod”
Jag tänker på scenen i filmen ”Highlander” när hans fru åldras och inte han och slutligen dör ifrån honom. Och filmmusiken är så mäktig av Qeen ”Who wants to live forever?” Älskar den texten! ”
”Who dares to love forever?
When love must die”