till en början

Det är söndag och min existens
har just brutit samman

Tid syns inte i höstmörkret
grå skymning och mulen
gryning skvätter
sitt ljus över dagen
ett vadderat likgiltigt
alltsammans

Framför mig på golvet
tusentals skärvor ligger där
meningar vänlighet minnen
inget av det stämmer längre
eller kanske något
vet inte

moderligt värme
ständigt frånvarande
faderlig välvilja
alltid borta
en svart garderob
minns doften
fuktigt mörker

på höstduk av fuktigt gråmjölksljus
dansar skuggor av liv
lösa konturer utan äkthet
vi ser på föreställningen
han med stora ögon
jag en stelnad bål

båda är där samtidigt
han och jag
ett vi i samma kropp

han tar min hand
värmen från den
väcker mig
han ser på mig
med stora ögon
ja ja jag ska
och jag börjar
visar honom
för han vill

en bit i taget
ser du
här överlevde du slagen
du skyddade dig så med ryggen
gömde dig här i mörkret
så gjorde du
höll för öronen
för att inte höra skrik
där och där och här
ser du ser du
se

han med stora ögon
tittar hungrigt
och jag bygger upp
verkligheten om vårt liv

vårt liv som äntligen
brutit samman
till en början

henry bronett ©07