Innan ens svalget
försökt påbörja det
som i slutet
där vid läpparna
där framme
vill bli ett ord
ett ”hjälp” kanske
då händer det
här går det en tid
en tid jag inte kan
inte känner inte vet
en tid jag inte har
i mig
kanske en sekund
har slagit
eller kanske år
kanske har mina
näsborrar vädrat
omisskännlig doft
som första snön
precis innan den faller
allt är möjligt nu
men sen är jag där
landar rakt i det
i lyckligt magplask
med öppna armar
dina ögon över min rygg
min kropp ler
och vet att här
blir jag för alltid
henry bronett ©08
Vilken underbar förvirring!
Precis som i Varuhuset…
Och bardisken finns i känt kaffehak på Hornsgatan.
Vi ses där!
riktigt snyggt hörru!!!
Fantastiskt förvirrande förföriskt. Kramar…
Förvirrad – nej, lycklig -ja
att våga släppa taget
och med alla sinnen förnimma
att du finns med mig
nu och kanske – alltid
Riktigt, riktigt bra.
Du hittar orden.
Eller kanske orden hittar dig.
I alla fall beskriver du något som jag känner igen, i mitt fall som en just nu inte aktuell längtan, men ändå där inom mig som en vilande del.
Du har manifisterat det, gott.