Sätter mig ett slag
är inte van tänker jag
talar med mig själv
lugnar mig
sitter på bänken i regnet
med doften av din kropp
Det är allt
inte van
så är det
ovan
så är det
ler osäkert
men det är
definitivt ett
ett sådant
ett leende
kläderna är genomblöta
känner dina fingrar på min rygg
närmar mig ovanan
hur den är
följer den
låter den
ja faktiskt
låter det snurra runt
i mig
kring mig
med mig
bekantar mig
åskan mullrar
ser dina konturer
behöver jag äta
använda paraply
eller kanske lägga mig
här på bänken
ett tag…
lite ovan
henry bronett ©08
Man tänker ju spontant på Jan Sparrings sång om människor utan erfarenhet; Ovan där, hette den visst.
verkligt intressant betraktelse…
Du skriver så underbart! Du både rör och berör. Kramar…
Hej vännen,
Du skriver o skriver o diktar…..
När kommer första boken med samlingen ut?
Hälsn LiZa