Osynliga sår

Jag blir varse såret
och tar mig för bröstet
där hjärtat är
där det blöder
här strax innanför
med handen trycker jag
så gör jag
håller över det
precis där det slår
håller hårt
så det inte ska rinna ut
inte ut på golvet
inte här inte nu
rött passar inte
inte till den
soffgruppen
och alla gästerna

henry bronett ©08

Det här inlägget postades i Allt, dikter. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Osynliga sår

  1. Ann skriver:

    Jo men så är det ju
    just den röda färgen passar så sällan in

    kanske inte för att den syns så väl
    utan mer för att den också hörs

    vackert i vilket fall som

  2. jenny skriver:

    Ack – all dårskap vi tar oss till, för att upprätthålla bilden av oss själva! Hjärtat vet bättre, men det får aldrig tala till punkt…

  3. Lena skriver:

    Hjärtat har orsaker som hjärnan aldrig kan förstå….

  4. Gisan skriver:

    Varför ska det i vår ”kultur” alltid vara så viktigt att gömma den röda ”färgen”… Kramar…

  5. Nonsensakuten skriver:

    Väldigt bra dikt.
    Jag gissar att manegens ring är röd för att inte elefanter och lejon skall springa ut bland publiken. Am I right?

  6. Henry skriver:

    Nonsens; wrong. Djur ser sällan färger som människor gör. Lejon har alltid varit i en inhängnad i manegen och ”pisten” som du kanske menar med ”manegeringen” – har varit i alla möjliga färger. Men förutom det har du rätt – dikten är bra.

  7. Catarina skriver:

    Oj.
    Så bra.
    Been there – done that.

    Lustigt nog läker det. Och soffan är fortfarande vit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>