Utan hinder hämningslöst
så går du runt i mig
och jag låter dig
igen tillåter jag
som vanligt
igen och igen
och när du lämnar mig
fastnar knappen från din tröja -
du vet den du har den röda
- fastnar gör den
liksom hakar i
i mina inälvor
och du river upp
ur mig allihop
drar dem med dig
allting
det gör så ont
sen går du
säger ”visst ja”
stannar till kysser mig adjö
så jag hinner
precis haka loss dem
där står jag
kvarstår med allt
allt i en rörig gegga
varför öppnar jag dörren
undrar jag igen
samma sak
nästa gång också
samma
om jag skulle städa lite
henry bronett ©08
Mmm .. Livet är ett mysterium.
Stämmer bra med verkligheten! Man gör sammma ”misstag” om och om igen; och så städar man upp lite
…
Antar att det är en del av detta att vara människa!
Så ont det gör att läsa denna. Den igenkännande känslan gräver sig riktigt djupt in. Ändå tycker jag att den är vacker med sina fina ordföljder. Kramar…
åh…
jag städar å städar…jag mé!
Dessa röda knappar är överallt!
Det är både vackert och gör ont, på samma gång.
Som livet ofta är. Kram Nalle
den tyckte jag om!