-Ska du med?
Vinden virvlade in orden i kroppen på mig, det gjorde ont, träffade, träffade, träffade…
Vi stod på en trottoar utanför ett kafé. Därinne fanns alla sorters espresson och soyalattar man kunde tänka sig. Här ute rusade cyklar, bilar och powerwalkare förbi. De hade hjälmar eller iPodar kring sina huvuden och de bar på vattenflaskor, muggar med drickbart… överlevare på väg genom vildmarken utan möjlighet att köpa proviant. Han hade lyssnat, lyssnat, lyssnat…
Nära. Klivit in på min sida av kroppen. Vägt orden, vartenda ett, varje nyans. Hört, verkligen hört det jag sagt, hört och tagit fasta på. Gatstenen hade en spricka, till våren kanske det kunde tränga upp något grönt där, tänkte jag. Han sa inget, väntade tålmodigt, inte nödvändigtvis på ett svar – hade jag inget, då hade jag inget. Jag frös och tittade upp.
Det var mitt liv jag stod i här. Mitt, mitt, mitt…
-Jo, jag ska med.
henry bronett©08
Dina ord ger själ och hjärta näring. Även när det är sorgsna toner som här. Kramar…
Jag älskar de sorgsna tonerna .. de talar till mig på ett sätt som jag förstår. Det ska inte vara enkelt, det ska smärta, det är då man lever ..
Kraam
Har idag fått din diktsamling som jag beställt på posten. Tack för signeringen.
Dina dikter är underbara! Dina ord ger själen näring och får ens hjärta att bli varmt!
Kram Camilla
…och Du sätter dina avtryck i våra gemak älskade Henry!