henry bronett blog

-Mår du bra, ja?
Frågan daskade till honom över ansiktet. Han ryckte till. Kvinnan som serverade, tittade vänligt på honom. Han trodde i alla fall det först, för hon visade sina tänder i vad som kunde uppfattas som ett leende. Ofrivilligt tog han sig för kinden och nickade medan hon ställde fram smörgåsen på bordet. Han var inte säker på att han hade nickat, hade han kanske duckat? Hennes fråga var ingen fråga. Det var en tillsägelse, tänkte han.
- Med kalkon och utan rödlök eller hur, bra?
En fråga till som inte var en fråga. Han nickade igen, reflexmässigt och tittade ner på fatet. Hon rättade till fatet så att blomman hamnade exakt framför honom. En blåblek blomma, målad på vitt porslin, kanske tussilago tänkte han men var inte säker.
- Tack. sade han hest, han behövde vatten.
- Bra, sa kvinnan och torkade av handen som nyss ställt fatet på bordet. Den rena handflatan gneds hårt mot det svartvita, sträva mönstret i hennes förkläde. Så oförvitligt rent, tänkte han förskräckt, så fruktansvärt och plågsamt rent hennes förkläde var! Kvinnan vände sig från honom och placerade fötterna - en framför den andra i riktning mot den grupp gäster som satt vid bordet intill. Metodiskt och tadellöst gick hon fram till dem, stannade och rättade till förklädet (en fullkomligt onödig gest, det satt perfekt). Hon sa sedan något som gästerna, eftersom de var inbegripna i ett samtal - inte hörde. En lätt rodnad spred sig runt hennes kindknotor och hon tycktes vibrera en aning vid ryggslutet. En lock frigjorde sig plötsligt från huvudet. Knappt märkbart, skedde det. En försiktig bit hår som sprungit loss, lösgjort sig och fallit över hennes vänstra öra, så enkelt. Kvinnan stelnade till. Sen, smärtsamt och så diskret hon mäktade, tillrättavisade hon locken med sin högra hand. Igen sa hon något till gästerna som inte lyssnade och avslutade med samma visning av tänder som hon nyss örfilat mannen med och försvann bak disken och utom synhåll, ut i köket.

Han undrade om hon tänkte klippa av den där locken nu, mörda den för att den vågat falla över örat så där slarvigt? Kanske löpte hon amok och höll på att raka av sig allt håret precis i detta ögonblick! Han tittade oroligt mot köket och förväntade sig att när som helst se henne rusa ut skrikandes, flintskallig med saxen i högsta hugg. Han tog sig för pannan, den var blöt och han kände hur skjortan klibbade längs ryggen. Han ursäktade sig med ord som ingen hörde, la pengar på bordet, mer än vad det hade kostat, mycket mer och lämnade hastigt cafét. Han ville ut, ut bland människor, få luft. Himlen såg han, klarblå och några moln. En fågel flög förbi, det måste varit en fink, en liten svart och kvick klump, knappt så att man hann se vad det var. Underligt perspektiv, tänkte han och så kallt det var om ryggen. Bröstet värkte och vad var det för oljud? Skickliga händer tar i honom, lyfter upp honom.

Kvinnan tittade efter dem och såg hur amublansen for iväg med tjutande sirener.
Hon torkade noggrant och länge av bordet där han nyss suttit.
-Han har inte ens rört smörgåsen utan rödlök, sa hon sedan…

henry bronett @08