Goretexrocken

- Och vilket väder sen, va?
Så sa hon och jag tittade på henne.
Beige ytterrock, med sån där goretex, för att skydda sig mot ”vädret som vi har sen”, om det nu var det hon menade. Hon pekade med fingret mot utgången så jag var inte säker. Jag nickade till svar och hennes ögon fick liv. De hade varit grådystra först, nästan livlösa men nu hade de fått kontakt! Goretexrocken satte sig bredvid mig.

- Jag brukar ha kamelhårsväst, fick den av mitt barnbarn förra året. Den värmer skönt sådana här dagar men jag glömde ta den på mig i morse, eller så tänkte jag kanske inte att det skulle bli så fuktigt, kylan menar jag, kommer inte ihåg nu, du ser trött ut. Jag överraskades av hennes plötsliga utfall.
- Jasså? log jag generat och tittade ut genom fönstret – en kvart till kanske tjugo minuter om det var mycket trafik på Kungsgatan. Det brukade vara det, i så fall kanske trettio, om jag skulle gå av nästa? Nej, väskan var tung. Taxi kanske? Nej, jag skakade på huvudet, för dyrt!

- Har du barnbarn? Du skulle pröva en kamelhårsväst, den gör hela skillnaden!
- Nej, inga barnbarn, inte på länge än vad jag tror, sa jag. – - Nå du får väl köpa en själv då, du skulle må bra av lite värme, det ser ut som du spänner dig, fryser du? Hon såg bekymrat på mig och forstsatte:
- Även då jag var ung, jo det var ett tag sedan som du förstår, kunde jag inte begripa hur människor kunde klä sig, titta! Hon pekade på en ung kille i läderjacka och vit t-shirt, det är inte mer än tio grader ute och han tror han är på Rivieran! Han får lunginflammation så där. Vad har dessa människor för föräldrar!
- Förkylning har inte så mycket med kyla att göra, blir man smittad av ett virus eller en bacill så blir man, vare sig det är kallt eller inte. Sa jag.
- Åh, är du doktor? Goretextanten tittade skarpt på mig.
- Nej, nej jag har bara läst att… Genast avbröt hon mig.
- Tro inte allt som står i tidningen, du får lita till min erfarenhet i den här frågan. Klä dig varmt, ät färsk frukt så slipper du förkylningar!
Vet inte vad det var som fick mig att säga:
- Jag dricker färskpressad grapefrukt på morgonen…
- Bra! sa goretextanten och stötte mig uppmuntrande med armbågen i sidan. Den träffade mitt revben och jag ryckte till.
- Oj då, förlåt, gjorde jag dig illa?
- Nej det vara bara mitt revben som…
- Kanske lite motion unge man, armhävningar är bra! Ja, numer måste ni ju gå på gym eller friskis och bli svettis men jag hugger fortfarande min ved på landet – hon visade stolt upp sin arm och sa; känn!
Jag log och svarade undvikande
- Jo, jo, jag ser… men hon insisterade
- Känn!
jag tog försiktigt på den sega lilla armen och på muskeln som hon spänt för min skull. Den var stenhård.
- Åttiofem och inte sjuk en dag fem barnbarn och två söner ja min man är död sedan länge nu även om jag pratar med honom ibland. Hon sänkte rösten och sa till mig i förtroende, det är lättare nu, för han svarar inte!
Hon skrockade och stötte åter armbågen i sidan på mig. Återigen precis i revbenet så att jag ryckte till.
- Det är till att vara lite klen, äter du verkligen ordentligt? Även om grapefrukt är bra så räcker det nu inte, fibrer är viktiga också förstår du?
- Gröt brukar jag äta, sa jag
- Duktig pojke! hon klappade mig på kinden, den tunna svala handen vibrerade mot min kind så jag blev alldeles varm.
- Kärlek då? Frågade hon sen, hur är det med kärlek? En ung man i din ålder behöver det, förstår du – en kvinna som älskar dig, har du det?
- Jag är skild, svarade jag.
- Sorgligt men klokt att gå vidare om man inte kan med varandra. Trist att plåga sin omgivning med kärlekslöshet – finns alldeles för mycket sånt nuförtiden, ingen ömhet, stackars barn som växer upp så. Vi har för lite av den varan, tro mig. Viktigt att hjärtat får sitt man kan inte gå omkring och vara duktig hela tiden. Tänk vad livet är enkelt egentligen, lite mat lite kärlek, ska det vara så svårt? Nu går man till terapeuter eller gym istället för att hugga ved eller språkas… Här ska jag av! Sa hon plötsligt, och klappade mig vänligt på kinden,
- Kom ihåg, frukt, fibrer och kärlek, hjärtat behöver sitt!
jag reste mig upp för att hjälpa henne av bussen men hon puttade tillbaka mig i sätet
- Sitt, jag är gammal men inte handikappad! Och pröva kamelhår kan vara bra att lägga lite så det täcker hjärtat, det behöver värmas ibland. Trevligt att tala med dig – sköt om dig nu och var en snäll pojke.

Bussen körde iväg med mig och goretextanten försvann i vimlet.
Min kind var ännu varm efter hennes beröring, mitt revben kittlade lite där hennes armbåge hade stött till och jag blev varse min hand som hade lagt sig över hjärtat.

henry bronett©09