Isdraksägg

Roströd och med gördel av guld. Högst upp en vit fläck. ”Åtta lager Japansk lack, hade säljaren berättat. Lacken fick den att skimra, gav den djup och den vita fläcken hade en lyster som påminde om aftonstjärnan. Diskret och elegant avslutade den pennan med en vit punkt. Hon skrev mjukt. Vänligt följde hon hans tankar. Han skrev det han ville och hon lät honom. Minsta antydan förvandlade hon till en bokstav, ett ord till en mening och ibland till en bok, ibland utgiven. Han skrev med blått bläck, alltid. Svart var ”lugubert”, så tyckte han. Svart gav det han tänkte en mörk ton. När han tänkte ett ord och skrev ner det i svart, blandade sig genast färgen med hans tankar och tonade allt han skrev i en sorg han inte nödvändigtvis kände eller velat vara i från början. Så nej, inte svart.
Fast blått eller svart spelade ingen roll längre, tänkte han. Hon var borta. Fem dagar. Fem dagar utan penna, utan ett ord skrivet. Han hade ringt vänner, också affären där han brukade handla. Till och med ex-frun hade han ringt. Och även om han visste att ex:et var fullt kapabel att pina honom – hon visste hur mycket pennan betydde och skulle säkert njutit av att inte ge honom den – var han i det närmaste övertygad om att det inte var hos henne han glömt den.

Han tittade på handen, den vänstra, den han brukade skriva med. Han studerade sitt långfinger. Till skillnad från de andra fingrarna och förutom det anatomiska faktum att långfingret var längst, hade det en liten fördjupning vid första leden. Lite på sidan av fingret närmast nageln där pennan fick stöd. Inte på något annat finger hade han det. Han tänkte på hur pennan låg i handen, hur han skrev. Det var något vackert med den rörelsen. Inte bara det att rörelsen skapade blåa ord, utan rörelsen i sig. Han kunde komma på sig själv med att måla åttor, blåa snirklar över allt. Han tänkte på hur pennan glidit lekfullt över det vita pappret. Lite som isdans. Och han mindes hur han i första klass gjort små skridskoutflykter om vintern till en liten damm täckt av is. Och plötsligt såg han Emma. Fröken hade med sig varm choklad och knäckebröd med ost till alla. Emma med isblå sjal gled över isen och han blev som förtrollad. Hans första kärlek doftade varm chocklad. Han log, ville skriva ner det men handen var pennlös. Han sjönk tillbaka i stolen. Den svarta anteckningsboken låg på det lilla kaffebordet bredvid honom.

Det var märkligt, tänkte han. Oftast märker man ju om man förlorat något. Efteråt när det är förlorat, vet man att det är förlorat. Och man vet oftast var man förlorat det. Ja, till och med hur det gått till. Har man däremot förlagt något är det en helt annan känsla. Då verkar det som om föremålet blivit osynligt. Man går runt, runt i lägenheten och letar efter sina nycklar som man ju vet är någonstans i lägenheten. De kan ju inte bara vara ”borta”, så tänker man. Man letar på allt konstigare ställen. I vandrarkängorna eller i lådan med strumpor och kalsonger. Fast man vet att de inte är där letar man där ändå. Eftersom nycklarna gått upp i atomer, kan de ju lika gärna materialisera sig bland strumpor och kalsonger. Och så plötsligt, när man för tredje gången går in i vardagsrummet och tittar på matsalsbordet, då ligger de där, nycklarna. Som om de bara haft lust att bli synliga nu. Så att förlora något eller förlägga något gav helt olika känslor, det visste han. Och det var just det som var konstigt. Det kändes varken som han förlorat henne, eller förlagt henne. Likväl, pennan var borta.

Där satt han nu som en orolig förälder och väntade på att polisen skulle ringa och säga att hon var återfunnen (jo, han hade ringt polisen också). Fem dagar var lång tid. Lång tid att vara orolig, lång tid att sväva i ovisshet, lång tid att inte säga ett ord. Visst, hade han börjat fundera över alternativ. Att köpa samma penna. Men nej, det var uteslutet. Även om den kostat tretusenfemhundranittiofem kronor och sextiofem öre, var det inte priset som hindrade. Han skulle nog ha råd att köpa en ny för sparpengar. Snarare var det känslan av att ersätta henne med en annan och fortsätta som inget hänt. Även om pennan skulle se i det närmaste identisk ut, tyckte han inte om tanken på att dansa fram åttor över isen med en någon annan. Som att vara otrogen. Han tänkte på allt han skrivit, känt, förstått med henne. Allt de upptäckt tillsammans. Det skulle vara omöjligt att fortsätta med någon annan. Han hade försökt med en vanlig blyertspenna. För att bryta, börja på nytt. Men det gick alls inte. Suddigummit stirrade viktigt på honom, där det satt högst upp på blyertspennan. En sadistisk fröken som väntande på att säga; ”Vad var det jag sa, det dör är ju hemskt! Så där kan man inte skriva. Sudda bort det nu genast!” eller kritisera honom för en felstavning eller någon satsbyggnad. Han hade haft en sådan fröken. Irma Widekrantz. Grått, bakåtkammat hår, svart kjol och alltid kalasbyxor, vare sig det var sommar eller vinter. Höger hand hade hon i ett krampaktigt grepp runt en krita. Vita knogar. Trots henne, inte tack vare, älskade han att skriva. Att nu inte kunna, var helt i linje med hennes förväntningar. Nej, försöket med blyertspennan blev strax avslutat. Någon Irma Widekrantz ville han inte ha i kroppen. Han måste få skriva!

Rastlös tog han upp den svarta anteckningsboken och bläddrade i den. Ordens djupblå färger kom emot honom. Om kärlek och om hat, kom det. En gnällig not om mögliga hallon som affären kallat dagsfärska och inte borde sålt. En kort dikt om sårbarhet som blivit bok; ”Slagen av din gränslösa ilska, den du kallar kärlek”, kom det och ett citat; ”Att tala med samer i Norrbotten eller sitta på Nobelmiddagar och konversera baroner, är ingen konst för mig inte!” – Han hade ingen aning var det kom från och log för sig själv. Ett recept på färsk tonfisk som skulle marineras kort i sesamolja, citron och havssalt och en fyrklöver ”En fyrklöver med tur till min älskade – din M”. M. hade fått skriva i boken. Fast med annan penna. Han hoppades på den fyrklövern nu, att den skulle ge honom tur, att den skulle ge honom tillbaka pennan. Som han saknade den.

När den kom tillrätta, tänkte han, då skulle han köpa en till. Inte samma sort, nej, utan av ett annat märke och annan färg, skulle den ha. Fast jämbördig i kvalitet. Den kunde liksom vara med, tränas upp, lära sig, växa in i traditionerna på ett naturligt sätt. Då kunde den en dag också skrivas med, ifall något skulle hända. Ja, ifall han nu fick tillbaka henne vill säga. Det började bli olidligt. Skulle han någonsin få skriva igen? Han reste sig, gick upp för att göra te. Kamomill med honung, ”det lugnar själen” brukade hans mamma säga. ”Aldrig mer skriva”. Orden borrade sig in i hjärnan, det gjorde ont och han blev kallsvettig. Han avskydde det faktum att hans penna var borta, att han inte kunde skriva bort meningen ur huvudet. Att den blev kvar där som en malign svulst, en cancer ständigt växande, olidligt, olidligt, olidligt!
Han vrålade ut sin ilska över att ha blivit övergiven.
- Vad är det pappa?
Sonen tittade irriterat på honom. Han hade blivit störd i sin lek med dinosaurier och drakar. Han hade varit mitt i en viktig attack mot en borg där mörka krafter härskade – men hans drakar och dinosaurier var starkare än allt.
- Pappa är skitförbannad! han fann sig – pappa är lite arg bara.
- Varför det? pojken satte sig på golvet och fortsatte leken med dinosaurierna. De smällde ihop sina käftar mot något osynligt, antagligen de mörka krafterna.
- Min penna är borta, jag kan inte skriva och jag blir tokig om jag inte hittar den!
- Det finns ett ägg i frysen, sa den lille dinosauriekämpen och rusade iväg efter fler mörka krafter.
- Ett ägg, i frysen?
Pojken nickade och försvann in i vardagsrummet ett tag ”Raoooaaaaooor!” lät han och en mörk kraft blev sliten i tusen bitar.

Där låg den. Lite frostbiten men den vita aftonstjärnan lyste klar även i detta vinterlandskap. Han föll på knä bredvid den öppna frysen och började gråta. Pojken kom in, kramade honom och förklarade att pennan egentligen var ett ägg med en vinterdrake i och att den behövde vara i minusgrader för att kläckas. Och när Ole gått hem (hans bästa kompis), hade de bestämt att låta den kläckas nästa gång och sedan hade han glömt att se hur det gått för ägget. Men klart att han fick låna det till de skulle leka nästa gång. Om han var försiktig.

Med en handduk torkade han försiktigt drakägget och fattade det sedan med vänster hand. Ägget var märkligt likt en penna, tyckte han och kände lyckligt hur ägget föll på plats mot pekfingret. ”Raoooaaaaooor!” lät det när pojken rusade vidare för att slita fler mörka krafter i stycken.

©henry bronett 09