som en ko i slakteriet
ni vet som
när den fått en elstöt
och precis så
faller allt ihop
jag ser mina fötter
och genom ett fönster
sneglar ett kastanjeträd
det rör sig grenar
dom gör det i vinden
om dom vill
jag är väl jag
inte allt det här
inte gren eller ko
ser mig om efter
efter vad
vet inte riktigt
och sen är marken där
skrovlig under ryggen
där känns den
hur lungorna pressas
ut mot underlaget
och hon håller bär mig
och jag henne
hela min tyngd mot hela hennes
bär vi
det går ett tag till
henry bronett©09
Jag blir lika förundrad varje gång som jag läser dina dikter… för trots att vi är två olika människor, och just därför lever olika liv… så ser jag så ofta mitt liv i dina rader.
Som nu… de fem första raderna… precis så.
Som om någon förstår… på någe märkligt sätt.
Tack. För varje ord…
trägen vinner
eller hur var det nu…