Rädsla gror i tystnad
ur tigande ur intet knyst
där växer den som fortast
när du tittar bort och allt blir tyst
I skuggan av din tvekan
får rädsla lätt gestalt
med ett glättigt ”Hoppla!” sen
den formar släggan
som har ihjäl din mänsklighet
helt kallt det är allt
…Hoppla!
henry bronett©2010
Mycket tänkvärda som alltid. Dina ord är välformulerade, fångande och poetiska. Kramar…
Känner igen …
Ruggig…t sann i poetiska skrivningar. Tack.