Mistluren trycker sig genom söndagstystnaden
och rycker mig ur mörker
här var jag inte
dövande gråvitnad sköljer genom fönstret
gör regnet osynligt
men bladen skvallrar
var någonstans inte här
en buss irrar på gatan passagerarlös
fyller sig med mig ett tag
vingslagen letar mellan husen
skulderblad din nakna rygg så
en karta
henry bronett©2012
