Kategoriarkiv: dikter

Och vissa vintermornar i minusgrader är jag inte särkilt upplyst packar ihop frukost och son och vi går mot skolan han säger saker talar om och är i livet hela tiden om döden kompisars tankar de egna och koltrasten i … Läs mer →

På väldig ek lövet ensamt dinglar släpper taget sen sakta singlar i färgrik matta sig förenar kvar blott ekens blottade grenar henry bronett©2012

Det plötsliga braket vittnade om spillror från köket kom det katten gick dit doft av svart kaffe mozzarellaklump på fat ett saltkar av slipat glas halvfullt tre fyra riskorn mot fukt en tjock skiva bröd svart och gryningen satte färg … Läs mer →

Jorden i pudervitt som på maskerad från allvaret en stund henry bronett©2012

De första gnistorna smeker hustak antänder höghusfönster famnar gathörn vi ser henne hoppfullt avvaktande vill hon minns hon stannar hon kanske törsten väcks och ilska sen mörkret är lång tid för obesvarad kärlek ordlöst över huden en älskandes förlåt mjukt … Läs mer →

Fingrar trevar försiktigt mosaikklumpsgåta obegriplig hög förenad i volym ett minne från igår kanske vad som helst ett ansikte vore bra morgonen kommer emellan en sidenduk smek över magen och fötterna solen hjälper också driver in ljuset en kil smular … Läs mer →

Den som är utan sten, han kasta första skulden Den som är utan skuld, kan låna sten mot viss ränta Den som är utan ränta, kan fråga förste bäste Sten, han vet Den som frågat Sten, vet att WC finns … Läs mer →

Hur än vi räknar år är vi där vi är på ett klot resanden i galaxeriet just födda vi homisar sen två miljoner år ungefär ju bara vi kan öva tålamod sitta still i ögat följa med le ja och … Läs mer →