henry bronett » dikter

Vintermornar

Henry — Thu, 02 Feb 2012 09:39:12 +0000

Och vissa vintermornar i minusgrader
är jag inte särkilt upplyst
packar ihop frukost och son
och vi går mot skolan
han säger saker
talar om och är i livet hela tiden
om döden kompisars tankar
de egna
och koltrasten i minusgrader där
hur överlever den?

jag lyssnar sådär bara
inte så mycket som han skulle behöva
ibland är det åt helvete
det får vara det för människor
underlig föreställning att det inte får…
var kommer den ifrån?

Så håller han om mig
rycker mig ur minusgraderna med sin värme
och jag är här igen med honom
kysser honom
han säger ”bläh” och torkar av
sådan är vår ritual
sen ler han

jag vänder hem
koltrasten ser nyfiket på mig
frågar sig hur jag överlever
och vissa vintermornar i minusgrader
frågar jag mig det också

Singelliv

Henry — Sat, 28 Jan 2012 12:58:19 +0000

På väldig ek lövet ensamt dinglar
släpper taget sen sakta singlar
i färgrik matta sig förenar
kvar blott ekens blottade grenar

Kattskröna: Spillror

Henry — Thu, 26 Jan 2012 09:45:41 +0000

Det plötsliga braket vittnade om spillror
från köket kom det
katten gick dit
doft av svart kaffe
mozzarellaklump på fat
ett saltkar av slipat glas halvfullt
tre fyra riskorn mot fukt
en tjock skiva bröd svart
och gryningen satte färg i karet
men inga uppenbara spillror

Mannen satt i köket
med gryningen genom fönstret
på köksstolen vid köksbordet
vid frukosten satt han
inte hopsjunken eller håglös
nej rätt så rak i ryggen satt han
och han såg på golvet framför sig
häpen

Kroppen berättade
ögonen talade om det
hela mannen var häpenhet
för han såg det osynliga
det som inte kunde ses med vanliga ögon
eller i alla fall ytterst sällan
fast kattens ögon var inte vanliga
katter har vana vid det ovanliga
så katten såg

- Allt detta jag burit…
han sa det på utandning
häpen än kanske aningen förskräckt
hade katten varit människa hade hon nickat nu
men katten var inte mer än människa
inte mindre än att hon var katt
så hon nickade inte
utan satte sig bredvid honom
tittade med honom
såg hans historia i spillror på golvet
och gryningen blev morgon

Vinter

Henry — Sun, 22 Jan 2012 10:50:13 +0000

Jorden i pudervitt
som på maskerad
från allvaret en stund

Morgonljuset åter

Henry — Thu, 19 Jan 2012 08:26:01 +0000

De första gnistorna
smeker hustak
antänder höghusfönster
famnar gathörn

vi ser henne
hoppfullt avvaktande
vill hon minns hon
stannar hon

kanske

törsten väcks
och ilska sen
mörkret är lång tid
för obesvarad kärlek

ordlöst över huden
en älskandes förlåt
mjukt på handens rygg
en nyans av värme

Knappt

Henry — Mon, 09 Jan 2012 07:00:34 +0000

Fingrar trevar försiktigt
mosaikklumpsgåta
obegriplig hög förenad i volym
ett minne från igår kanske
vad som helst
ett ansikte vore bra

morgonen kommer emellan
en sidenduk
smek över magen och fötterna
solen hjälper också
driver in ljuset
en kil
smular murar
bränner mögel
visar syret vägen

knappt är döden bestulen livet

Sån synd

Henry — Wed, 04 Jan 2012 11:47:04 +0000

Den som är utan sten, han kasta första skulden
Den som är utan skuld, kan låna sten mot viss ränta
Den som är utan ränta, kan fråga förste bäste Sten, han vet
Den som frågat Sten, vet att WC finns på båda sidor om mittgången
Den som inga byxor har, får kasta vad han har
Den som är utan sten, kan kasta upp.

2012 …

Henry — Sat, 31 Dec 2011 11:05:33 +0000

Hur än vi räknar år
är vi där vi är
på ett klot
resanden i galaxeriet

just födda
vi homisar
sen två miljoner år
ungefär ju bara

vi kan öva tålamod
sitta still i ögat
följa med le
ja och eller inte

det gungar till
rätt kraftigt ibland
och föds och dörs
ständigt fullständigt

vi får påminna varandra
räcka en hand
hjälpas åt med kärleken
vi på klotet.

Här blir jag

Henry — Wed, 28 Dec 2011 15:40:19 +0000

Här blir jag
framför papper
med ord som lyser i granit
när längtan blir för gränslös
blir jag här
får arm glasögon
puls och fingrar
pappersorden speglar form
och jag blir här när därute inte går

Igenkänningsmangel

Henry — Mon, 19 Dec 2011 15:15:22 +0000

Förebilder faller som käglor kring mig
och förvaltningen har en grävskopa i parken
kastanjen ska bort
därborta var den och borta bara

han kommer mot mig
egensinnig sa vi om honom
inget barn är han längre nu inte
barnbarn tänker jag men säger inget

tanten i parfymaffären
hon kunde mammas doft
ett liv på 73 år borta
och affären stängd
sådär bara

vi går omvägen för att inte se
det som är borta märks
och märker oss

allt är inte där längre
människor försvinner och saker
i stigande tempo

det är väl åldern
han skrattar och tar min hand
den kan jag för mitt liv är i den