Kategoriarkiv: dikter

Vi bär ett frö en tjärsvart frätande pöl där ingenting växer det ska inte det sprida blodig brist och döda medkänsla ska det till hjärta inte är ens ett ord henry bronett© 2012

Flingor sakta hänger i ögonblicket faller mot våren henry bronett©2012

Och vissa vintermornar i minusgrader är jag inte särkilt upplyst packar ihop frukost och son och vi går mot skolan han säger saker talar om och är i livet hela tiden om döden kompisars tankar de egna och koltrasten i … Läs mer →

På väldig ek lövet ensamt dinglar släpper taget sen sakta singlar i färgrik matta sig förenar kvar blott ekens blottade grenar henry bronett©2012

Det plötsliga braket vittnade om spillror från köket kom det katten gick dit doft av svart kaffe mozzarellaklump på fat ett saltkar av slipat glas halvfullt tre fyra riskorn mot fukt en tjock skiva bröd svart och gryningen satte färg … Läs mer →

Jorden i pudervitt som på maskerad från allvaret en stund henry bronett©2012

De första gnistorna smeker hustak antänder höghusfönster famnar gathörn vi ser henne hoppfullt avvaktande vill hon minns hon stannar hon kanske törsten väcks och ilska sen mörkret är lång tid för obesvarad kärlek ordlöst över huden en älskandes förlåt mjukt … Läs mer →

Fingrar trevar försiktigt mosaikklumpsgåta obegriplig hög förenad i volym ett minne från igår kanske vad som helst ett ansikte vore bra morgonen kommer emellan en sidenduk smek över magen och fötterna solen hjälper också driver in ljuset en kil smular … Läs mer →