Vi kan hitta former för att agera ut ilska, frustration och sorg, annat än att låta det gå över i gränslöst våld, bitterhet och övergrepp mot andra. Vi kan hitta former för att komma till ro med de oförrätter vi drabbats av och som vi drabbat andra med. Vi kan.
För allt det som våra föräldrar gjort, våra chefer, våra medarbetare, våra barn, våra lärare, myndighetspersoner, våra pojk- och flickvänner, våra fruar, äktade män och våra partners och politiker – för vårt missbruk, de som torterat oss, förtryckt, slagit och våldtagit oss. Vi kan hitta former för att ge frustrationen sorgen och smärtan utlopp på annat vis än i tyst sorg, bitterhet och gränslöst våld. Vi kan.
Vi kan säga: ”Mitt liv, mitt ansvar. Ingen annans, bara mitt”.
Vi kan välja vänner som stöttar oss i att se livet så. Vänner som kan hålla om, ge dunkar i ryggen, tillåta oss att sitta i ett hörn när det gör som mest ont och dricka en kopp te. Vänner som inte värderar oss utifrån rätt och fel, som låter oss vara dem vi är, som vi är. Vänner som säger åt oss när vi går för långt, vänner som vi i vår tur kan stötta på samma vis. Vi kan.
Det finns andra vägar än knivar, påkar, pistoler och hämnd. Att vara människa är att inte vara påverkad enbart av drifter och begär. Vi kan kombinera lust och tanke, hjärna och hjärta. Vi kan hjälpa varandra, stötta varandra i både ilska, sorg och sårbarhet. Det kan vi.
Och vi kan göra det svåraste som finns. Oavsett vad som tidigare varit, kan vi släppa det förgångna. Låta historia vara just historia och gå vidare utan att bry oss om vem som haft rätt eller fel. Vi kan säga förlåt. Sätta punkt, inga men, bara punkt. Vi kan.
Kärlek är en ständig och envis övning i tillit, i att stå emot lusten att lägga skuld på andra, i modet att vara sårbar.
Vi kan börja där, visa oss själva och våra barn att det är möjligt. Vi kan.
henry bronett©2010
 (med anledning av båtarna till Gaza, Israel och den efterföljande retoriken
- tack till denna blog för initiativ!)
