Tornseglaren, är det som får mig att första gången pröva ord på det som jag ännu inte kan säga. Det som jag med varje bokstav försöker göra synligt, ständigt. Det som jag hela tiden vill göra gripbart, begripbart. Tornseglaren som flyger till Afrika och hit igen. En luftvarelse vars vingar gnistrar i solen, då de skär genom luften. Den som lustfyllt blixtrar förbi ovanför mitt huvud för att i nästa stund försvinna tätt över hustaket. Den är det. Den visade mig mitt hjärta, gav mig ett ögonblick av puraste lycka och skänkte mig skuggan från källan till min längtan.
Redan från allra första stund måste det varit så här. Så tänker jag och tar ner fötterna från bordet. Vi här nere tittande upp mot himlarna, mot dessa varelser, dessa vackra. Så självklara utan minsta värdering, tveklöst och elegant ger de sig hän åt luften. För detta och inget annat var de. För detta är de. Utan tanke på om det ska ske idag eller i morgon eller inte alls, eller om de kanske ska ända sina liv hellre än livnära sig av luftplankton?
Skulle de kontemplera slutet? Meningslösa syssla!
Kontemplera slutet och gå miste om hela fyrverkeriet?
Ja, så måste det ha varit, vara, så är det. Vi här nere såg dem så, såg dem så fulla av mening. Och längtan kom över oss och tanken att vilja vara så, just så meningsfulla, just så självklara. Och i nästa andetag bräkte jumbojättarna genom luften. Bullriga, avgasstinna monster, kräkte fram ovanför oss. Och vi jublade åt våra Golems. Vi Frankensteins barn, jublade och tjöt: ”Vi flyger, vi flyger!” Men i våra hjärtan visste vi…
Vi flyger inte, det gör vi inte alls, alls inte överhuvudtaget än.
Hur i början av allt är vi inte. Kroppen faller tillbaka i stolen. Våra händer, fötter, näsor (jo, skelar vi ser vi dem mycket väl). Vad ska vi med detta? Zappa tv? Göra fiskpinnar? Bygga en partikelaccelerator, en större än den förra?
Som vi letar… letar efter något litet, litet, litet. Så litet att det är på gränsen till gränslöst. Så miniskult att inget längre finns att se, skulle vi någonsin hitta det. Så enormt litet detta intet, detta osebara.
Och om vi hittar, ska vi då äntligen säga: ”Snälla, det räcker nu. Vi vill inte mer. Tag av oss fikonlöven och släpp in oss igen, vi vill hem”? Eller bjuder vi på frystorkat kaffe och förklarar vilka grejer vi kommit på här i verkligheten, där det är så mycket bättre och jublar högt… fast vi vet, i våra hjärtan…
Att flyger gör vi inte, det gör vi inte alls, alls inte överhuvudtaget än.
henry bronett ©2010
Ska till bokmässan i Göteborg med ”Gnuffarna på Bamseklo” den 24:e och 25:e sept – kanske ses vi där?