henry bronett blog

En vecka kvar. Scenen är klar. Ljuset inte riktigt.
De stora tygsjoken i valven bakom scenen hissas nu. De mÃ¥ste göras fast ordentligt. Annars fladdrar de, tar fokus frÃ¥n det som sker pÃ¥ scen. Inte bra. Kostymer prövas “live”, första gÃ¥ngen i kväll. Peruker ska de ju ha ocksÃ¥, sÃ¥ngarna. De prövas ocksÃ¥ “live” i kväll. Och i kväll ska orkestern titta pÃ¥ genomdraget, “live”. Det blir deras enda möjlighet att se föreställningen. När de spelar ser de sällan vad som sker pÃ¥ scen. De sitter med ryggen Ã¥t, eller tittar i noter. Ibland pÃ¥ dirigenten.

Allt börjar bli klart, ur kaos börjar en struktur, en ordning sakta ta form, börjar bli tydlig, börjar… fast inte riktigt än.

Det känns i luften. Alla vet.
En vecka kvar.

henry bronett©09

Just nu är jag i ett intensivt regiarbete. Ska försöka berätta lite om hur det går för oss ibland. Förra veckan och nästa, är vi på Operahögskolan, sedan efter midsommar flyttar vi ned till Läckö Slott för att reptera på plats.
Vi börjar lära känna varandra. FrÃ¥n en helt tom spelplats växer det lÃ¥ngsamt fram. Det kommer förslag, idéer och sÃ¥ngarna prövar, improviserar och ger kropp Ã¥t det tänkta, det vi fantiserar och drömmer fram. Att ge sig ut med sin röst och sin personlighet pÃ¥ okänt vatten, i nÃ¥got som ska sluta i skratt och glädje, kräver stort mod. Det har dessa sÃ¥ngare - och värme. Och redan efter första veckan anar jag ett spännande resultat. För vi skrattar, vi har roligt och jag, jag njuter av Rossinis vackra opera i dessa underbara sÃ¥ngares tolkning …
länk till Läckö Slot

henry bronett©09

Vissa regniga dagar om våren
då årstiden tagit paus
då droppar klibbar mot fönstret
och vinden lämnar träd i fred

kan jag höra bullret i mitt innre
oljudet från mig själv
det som lagts där av andra
tömts här i mig

då tar jag av mig kläder
en strumpa tröja hatt
blir ett nakenjag i regnet
med droppar på min kropp

det rinner över axlar bröst och fingrar
smattrar smärtar smeker
isar värmer leker
svarta droppar försvinner ner i jorden

vissa regniga dagar om våren
då årstiden tagit paus

henry bronett©09

Roströd och med gördel av guld. Högst upp en vit fläck. “Ã…tta lager Japansk lack, hade säljaren berättat. Lacken fick den att skimra, gav den djup och den vita fläcken hade en lyster som pÃ¥minde om aftonstjärnan. Diskret och elegant avslutade den pennan med en vit punkt. Hon skrev mjukt. Vänligt följde hon hans tankar. Han skrev det han ville och hon lät honom. Minsta antydan förvandlade hon till en bokstav, ett ord till en mening och ibland till en bok, ibland utgiven. Han skrev med blÃ¥tt bläck, alltid. Svart var “lugubert”, sÃ¥ tyckte han. Svart gav det han tänkte en mörk ton. När han tänkte ett ord och skrev ner det i svart, blandade sig genast färgen med hans tankar och tonade allt han skrev i en sorg han inte nödvändigtvis kände eller velat vara i frÃ¥n början. SÃ¥ nej, inte svart.
Fast blått eller svart spelade ingen roll längre, tänkte han. Hon var borta. Fem dagar. Fem dagar utan penna, utan ett ord skrivet. Han hade ringt vänner, också affären där han brukade handla. Till och med ex-frun hade han ringt. Och även om han visste att ex:et var fullt kapabel att pina honom - hon visste hur mycket pennan betydde och skulle säkert njutit av att inte ge honom den - var han i det närmaste övertygad om att det inte var hos henne han glömt den.

Han tittade på handen, den vänstra, den han brukade skriva med. Han studerade sitt långfinger. Till skillnad från de andra fingrarna och förutom det anatomiska faktum att långfingret var längst, hade det en liten fördjupning vid första leden. Lite på sidan av fingret närmast nageln där pennan fick stöd. Inte på något annat finger hade han det. Han tänkte på hur pennan låg i handen, hur han skrev. Det var något vackert med den rörelsen. Inte bara det att rörelsen skapade blåa ord, utan rörelsen i sig. Han kunde komma på sig själv med att måla åttor, blåa snirklar över allt. Han tänkte på hur pennan glidit lekfullt över det vita pappret. Lite som isdans. Och han mindes hur han i första klass gjort små skridskoutflykter om vintern till en liten damm täckt av is. Och plötsligt såg han Emma. Fröken hade med sig varm choklad och knäckebröd med ost till alla. Emma med isblå sjal gled över isen och han blev som förtrollad. Hans första kärlek doftade varm chocklad. Han log, ville skriva ner det men handen var pennlös. Han sjönk tillbaka i stolen. Den svarta anteckningsboken låg på det lilla kaffebordet bredvid honom.

Det var märkligt, tänkte han. Oftast märker man ju om man förlorat nÃ¥got. EfterÃ¥t när det är förlorat, vet man att det är förlorat. Och man vet oftast var man förlorat det. Ja, till och med hur det gÃ¥tt till. Har man däremot förlagt nÃ¥got är det en helt annan känsla. DÃ¥ verkar det som om föremÃ¥let blivit osynligt. Man gÃ¥r runt, runt i lägenheten och letar efter sina nycklar som man ju vet är nÃ¥gonstans i lägenheten. De kan ju inte bara vara “borta”, sÃ¥ tänker man. Man letar pÃ¥ allt konstigare ställen. I vandrarkängorna eller i lÃ¥dan med strumpor och kalsonger. Fast man vet att de inte är där letar man där ändÃ¥. Eftersom nycklarna gÃ¥tt upp i atomer, kan de ju lika gärna materialisera sig bland strumpor och kalsonger. Och sÃ¥ plötsligt, när man för tredje gÃ¥ngen gÃ¥r in i vardagsrummet och tittar pÃ¥ matsalsbordet, dÃ¥ ligger de där, nycklarna. Som om de bara haft lust att bli synliga nu. SÃ¥ att förlora nÃ¥got eller förlägga nÃ¥got gav helt olika känslor, det visste han. Och det var just det som var konstigt. Det kändes varken som han förlorat henne, eller förlagt henne. Likväl, pennan var borta.

Där satt han nu som en orolig förälder och väntade pÃ¥ att polisen skulle ringa och säga att hon var Ã¥terfunnen (jo, han hade ringt polisen ocksÃ¥). Fem dagar var lÃ¥ng tid. LÃ¥ng tid att vara orolig, lÃ¥ng tid att sväva i ovisshet, lÃ¥ng tid att inte säga ett ord. Visst, hade han börjat fundera över alternativ. Att köpa samma penna. Men nej, det var uteslutet. Även om den kostat tretusenfemhundranittiofem kronor och sextiofem öre, var det inte priset som hindrade. Han skulle nog ha rÃ¥d att köpa en ny för sparpengar. Snarare var det känslan av att ersätta henne med en annan och fortsätta som inget hänt. Även om pennan skulle se i det närmaste identisk ut, tyckte han inte om tanken pÃ¥ att dansa fram Ã¥ttor över isen med en nÃ¥gon annan. Som att vara otrogen. Han tänkte pÃ¥ allt han skrivit, känt, förstÃ¥tt med henne. Allt de upptäckt tillsammans. Det skulle vara omöjligt att fortsätta med nÃ¥gon annan. Han hade försökt med en vanlig blyertspenna. För att bryta, börja pÃ¥ nytt. Men det gick alls inte. Suddigummit stirrade viktigt pÃ¥ honom, där det satt högst upp pÃ¥ blyertspennan. En sadistisk fröken som väntande pÃ¥ att säga; “Vad var det jag sa, det dör är ju hemskt! SÃ¥ där kan man inte skriva. Sudda bort det nu genast!” eller kritisera honom för en felstavning eller nÃ¥gon satsbyggnad. Han hade haft en sÃ¥dan fröken. Irma Widekrantz. GrÃ¥tt, bakÃ¥tkammat hÃ¥r, svart kjol och alltid kalasbyxor, vare sig det var sommar eller vinter. Höger hand hade hon i ett krampaktigt grepp runt en krita. Vita knogar. Trots henne, inte tack vare, älskade han att skriva. Att nu inte kunna, var helt i linje med hennes förväntningar. Nej, försöket med blyertspennan blev strax avslutat. NÃ¥gon Irma Widekrantz ville han inte ha i kroppen. Han mÃ¥ste fÃ¥ skriva!

Rastlös tog han upp den svarta anteckningsboken och bläddrade i den. Ordens djupblÃ¥ färger kom emot honom. Om kärlek och om hat, kom det. En gnällig not om mögliga hallon som affären kallat dagsfärska och inte borde sÃ¥lt. En kort dikt om sÃ¥rbarhet som blivit bok; “Slagen av din gränslösa ilska, den du kallar kärlek”, kom det och ett citat; “Att tala med samer i Norrbotten eller sitta pÃ¥ Nobelmiddagar och konversera baroner, är ingen konst för mig inte!” - Han hade ingen aning var det kom frÃ¥n och log för sig själv. Ett recept pÃ¥ färsk tonfisk som skulle marineras kort i sesamolja, citron och havssalt och en fyrklöver “En fyrklöver med tur till min älskade - din M”. M. hade fÃ¥tt skriva i boken. Fast med annan penna. Han hoppades pÃ¥ den fyrklövern nu, att den skulle ge honom tur, att den skulle ge honom tillbaka pennan. Som han saknade den.

När den kom tillrätta, tänkte han, dÃ¥ skulle han köpa en till. Inte samma sort, nej, utan av ett annat märke och annan färg, skulle den ha. Fast jämbördig i kvalitet. Den kunde liksom vara med, tränas upp, lära sig, växa in i traditionerna pÃ¥ ett naturligt sätt. DÃ¥ kunde den en dag ocksÃ¥ skrivas med, ifall nÃ¥got skulle hända. Ja, ifall han nu fick tillbaka henne vill säga. Det började bli olidligt. Skulle han nÃ¥gonsin fÃ¥ skriva igen? Han reste sig, gick upp för att göra te. Kamomill med honung, “det lugnar själen” brukade hans mamma säga. “Aldrig mer skriva”. Orden borrade sig in i hjärnan, det gjorde ont och han blev kallsvettig. Han avskydde det faktum att hans penna var borta, att han inte kunde skriva bort meningen ur huvudet. Att den blev kvar där som en malign svulst, en cancer ständigt växande, olidligt, olidligt, olidligt!
Han vrålade ut sin ilska över att ha blivit övergiven.
- Vad är det pappa?
Sonen tittade irriterat på honom. Han hade blivit störd i sin lek med dinosaurier och drakar. Han hade varit mitt i en viktig attack mot en borg där mörka krafter härskade - men hans drakar och dinosaurier var starkare än allt.
- Pappa är skitförbannad! han fann sig - pappa är lite arg bara.
- Varför det? pojken satte sig på golvet och fortsatte leken med dinosaurierna. De smällde ihop sina käftar mot något osynligt, antagligen de mörka krafterna.
- Min penna är borta, jag kan inte skriva och jag blir tokig om jag inte hittar den!
- Det finns ett ägg i frysen, sa den lille dinosauriekämpen och rusade iväg efter fler mörka krafter.
- Ett ägg, i frysen?
Pojken nickade och försvann in i vardagsrummet ett tag “Raoooaaaaooor!” lät han och en mörk kraft blev sliten i tusen bitar.

Där låg den. Lite frostbiten men den vita aftonstjärnan lyste klar även i detta vinterlandskap. Han föll på knä bredvid den öppna frysen och började gråta. Pojken kom in, kramade honom och förklarade att pennan egentligen var ett ägg med en vinterdrake i och att den behövde vara i minusgrader för att kläckas. Och när Ole gått hem (hans bästa kompis), hade de bestämt att låta den kläckas nästa gång och sedan hade han glömt att se hur det gått för ägget. Men klart att han fick låna det till de skulle leka nästa gång. Om han var försiktig.

Med en handduk torkade han försiktigt drakägget och fattade det sedan med vänster hand. Ägget var märkligt likt en penna, tyckte han och kände lyckligt hur ägget föll pÃ¥ plats mot pekfingret. “Raoooaaaaooor!” lät det när pojken rusade vidare för att slita fler mörka krafter i stycken.

©henry bronett 09

SÃ¥ glad jag blev
nästan rörd
mitt hjärta fylldes av hopp
för du sa det
ordet
visserligen hade du sagt det förut
men den här gången var det med sådan övertygelse
den här gången var det med sådant djup
med allvar kom “förlÃ¥t”
och din hand torkade tårarna
för du grät dessutom
och ditt ansikte var blött

jag grät också
med dig grät jag
för allt du gått igenom
dina ögon såg så sorgset på mig
och jag klappade din kind
den här gången blir det aldrig mer
det händer något nytt nu
du förstår tänkte jag

Om du nu bara kunde sluta slå din knutna näve mot mitt bröst
släppa ditt stryptag runt min hals
då kunde blåmärken läka
jag behövde inte längre hitta ursäkter för dem
och
vi kunde göra något annat
kanske gå på bio

henry bronett ©09

Du står där
förblir där
kvar för dig
och du låter mig vara
för mig

nära står vi så
dina andetag
undersökande
visar mig
att jag andas

min hand har din
osynligt går det
mina ögon
får röra vid dig
och du öppnar
släpper in
enkelt sårbart

med dig är jag
för du förblir du med mig

henry bronett©09

Det är så tydligt
så här års syns det mest
när det tinas droppas
och träden knoppas
som doft titt och hörvänligast
sebart föränderligast
är allt i dessa dagar nu

det slår mig som ett vänligt
“pang” - det är sÃ¥ här
just precis alltid

när jag vaknar
har det hänt igen
det nya känns igen
men likväl i annat övergånget
alltid aldrig samma

och när en gång jag inte vaknar
är det ändå så
så här det är
aldrig samma förblir detsamma

henry bronett©09

Roliga ställen man hamnar på - tack Christina!