henry bronett blog

GNUFFARNA KOMMER!

Henry — Wed, 01 Sep 2010 11:17:56 +0000

Nu är den snart klar, boken om Gnuffarna!
Vi har arbetat med den så länge och spänningen är nästan olidlig nu, eftersom den ska komma från tryckaren, vilket ögonblick som helst!

Andrea Femerstrand har tecknat de roliga, fina, rörande, härliga och busiga gnuffarna. Boken är på rim och på skoj. Lustfylld helt enkelt och jag är barnsligt stolt över den, eftersom min son har sagt att han gillar den (det är något visst med att få imponera på sin son)!

Ska till bokmässan i Göteborg med ”Gnuffarna på Bamseklo” den 24:e och 25:e sept – kanske ses vi där?

Här kan du ladda ner en pdf.pressrelease som berättar lite mer om boken om du vill: gnuffpress 2010

Obs! Du kan förbeställa boken här!

möten i nu

Henry — Wed, 25 Aug 2010 16:42:22 +0000

När jag inte längre är
sitt bara still
lyssna till nuet
där möts vi alltid

Vi som är kvar

Henry — Wed, 25 Aug 2010 10:40:43 +0000

Säger
- kom du ihåg när…
och minns
- den gången kunde…
eller skrattar
- han skulle alltid…

vi gör så
vi som är kvar
när andra är borta
binder vi ihop
berättar sagan om
det var en gång…
för vi behöver det
värma oss
mot skenet av evigheten

Vi flyger inte, det gör vi inte alls, alls inte överhuvudtaget, än…

Henry — Fri, 20 Aug 2010 10:44:57 +0000

Tornseglaren, är det som får mig att första gången pröva ord på det som jag ännu inte kan säga. Det som jag med varje bokstav försöker göra synligt, ständigt. Det som jag hela tiden vill göra gripbart, begripbart. Tornseglaren som flyger till Afrika och hit igen. En luftvarelse vars vingar gnistrar i solen, då de skär genom luften. Den som lustfyllt blixtrar förbi ovanför mitt huvud för att i nästa stund försvinna tätt över hustaket. Den är det. Den visade mig mitt hjärta, gav mig ett ögonblick av puraste lycka och skänkte mig skuggan från källan till min längtan.

Redan från allra första stund måste det varit så här. Så tänker jag och tar ner fötterna från bordet. Vi här nere tittande upp mot himlarna, mot dessa varelser, dessa vackra. Så självklara utan minsta värdering, tveklöst och elegant ger de sig hän åt luften. För detta och inget annat var de. För detta är de. Utan tanke på om det ska ske idag eller i morgon eller inte alls, eller om de kanske ska ända sina liv hellre än livnära sig av luftplankton?

Skulle de kontemplera slutet? Meningslösa syssla!
Kontemplera slutet och gå miste om hela fyrverkeriet?

Ja, så måste det ha varit, vara, så är det. Vi här nere såg dem så, såg dem så fulla av mening. Och längtan kom över oss och tanken att vilja vara så, just så meningsfulla, just så självklara. Och i nästa andetag bräkte jumbojättarna genom luften. Bullriga, avgasstinna monster, kräkte fram ovanför oss. Och vi jublade åt våra Golems. Vi Frankensteins barn, jublade och tjöt: ”Vi flyger, vi flyger!” Men i våra hjärtan visste vi…

Vi flyger inte, det gör vi inte alls, alls inte överhuvudtaget än.

Hur i början av allt är vi inte. Kroppen faller tillbaka i stolen. Våra händer, fötter, näsor (jo, skelar vi ser vi dem mycket väl). Vad ska vi med detta? Zappa tv? Göra fiskpinnar? Bygga en partikelaccelerator, en större än den förra?

Som vi letar… letar efter något litet, litet, litet. Så litet att det är på gränsen till gränslöst. Så miniskult att inget längre finns att se, skulle vi någonsin hitta det. Så enormt litet detta intet, detta osebara.

Och om vi hittar, ska vi då äntligen säga: ”Snälla, det räcker nu. Vi vill inte mer. Tag av oss fikonlöven och släpp in oss igen, vi vill hem”? Eller bjuder vi på frystorkat kaffe och förklarar vilka grejer vi kommit på här i verkligheten, där det är så mycket bättre och jublar högt… fast vi vet, i våra hjärtan…

Att flyger gör vi inte, det gör vi inte alls, alls inte överhuvudtaget än.

Tvekan

Henry — Fri, 06 Aug 2010 09:10:18 +0000

Om fylld av förväntan
du dröjer i längtan
tröttat hjärtat blir

tanke tar över
där kärlek behöver
plats att växa få liv

tiden och rum
vrids till tystnad stum
till plågad form förtvinad

när åren gå
en dag minns du då
den första kyss som aldrig blev

Det är allt

Henry — Sat, 31 Jul 2010 18:05:44 +0000

Allt som är
är du och jag
allt

ingen historia
det här vi andas
är nu

utan lyckligt slut
eller olyckligt
är allt

här först
sen är vi
inte
inte mer

vi kan påhitta
klart vi kan
och vi gör

vi skapar då-n med tanken
drar streck från punkt till punkt
bygger meningmeningar

lurar oss i berättelser
kurragömmer oss i sagor
så gör vi

medan allt
är du och jag
det är allt

henry bronett@2010

Tornseglare

Henry — Thu, 22 Jul 2010 17:22:38 +0000

De flyger till Afrika
från Sverige till Afrika
flyger ända dit gör de
och tillbaka igen
fast de flyger inte nej
det är mer än flyga det där
se på dem
deras hissnande kittlar hjärtat

det borde finnas ord
ord för det där de gör
för deras luftiga luftsätt
blixtsnabbt svävande
raketglidande kanske
så fantastiskt

”ja va e de me de-iga”
”de e väl det mest natur-liga”
aningslöst ansträngningslösa är de
ja sen inte där plötsligt
från att ha varit det
borta bak trädtoppar
och i nästa ögonblick
kittlande sina magar över maskrosorna i gräset

de när sig av luftplankton

Efter före innan

Henry — Tue, 20 Jul 2010 14:15:42 +0000

Ja alltså det är jag
den ni ser där
framför ett ark
vitt oskuldsfullt
klädsamt till svepning
passande som brudklänning
samma sak självklart

det syns inte
men jag står där i början
liksom i färd inför

här ja ni ser säkert bättre
kanske överflödig förklaring
ett porträttfotografi ser ni
alltså taget innan
innan resans början
så som det blev då där

innan jag gör plats i mig
för jag måste
för att möta det som kan sägas
först när det är klart
blir det en början till slut

Smultrondoft

Henry — Fri, 09 Jul 2010 05:31:07 +0000

Daggen svävar i sommarnatten
landar sakta på min hud
svala små utropstecken
naken i det ljusa mörkret
i vindstilla tystnad
i fullständig tanklöshet
smekt av smultrondoft

Hoppla!

Henry — Sun, 27 Jun 2010 21:02:39 +0000

Rädsla gror i tystnad
ur tigande ur intet knyst
där växer den som fortast
när du tittar bort och allt blir tyst
I skuggan av din tvekan
får rädsla lätt gestalt
med ett glättigt ”Hoppla!” sen
den formar släggan
som har ihjäl din mänsklighet
helt kallt det är allt

…Hoppla!